Viseringsfrågor
Sverige är bundet av Schengenregelverkets bestämmelser för viseringshanteringen. De viseringar som Schengenländerna utfärdar gäller i hela Schengenområdet.
I undantagsfall kan en visering gälla för inresa endast i det land som utfärdat denna. Under 2010 inkom ungefär 206 000 viseringsansökningar till de svenska utlandsmyndigheterna. I genomsnitt bifölls ca 91 procent av ansökningarna.
För att underlätta kontakter mellan EU:s medborgare och medborgare i länder i EU:s närområden har viseringsförenklingsavtal ingåtts med Ryssland, Ukraina, Moldavien, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro, och Makedonien. Viseringsförenklingsavtalen avser att reglera bland annat viseringsavgifter, förenkling av villkor för att utfärda viseringar, förkortning av handläggningstiden samt eventuella undantag från viseringskravet. Medborgarna från de fem sist uppräknade länderna är nu också helt viseringsfria.
EU:s system för utbyte av viseringsinformation, VIS
Den 11 oktober 2011 börjar det gemensamma informationssystemet för Schengenvisum, VIS, att användas på utlandsmyndigheterna i Nordafrika. Syftet med VIS är att underlätta prövningen av viseringsansökningar och förstärka det europeiska viseringssamarbetet. När VIS införs ska alla som första gången söker visering till ett land som ingår i Schengensamarbetet lämna fingeravtryck. Den centrala VIS-databasen i Strasbourg kommer att lagra personuppgifter, digitala fotografier och fingeravtryck varefter uppgifterna gallras kontinuerligt.
Viseringskodex
I juli 2009 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om inrättande av en gemensam viseringskodex. Härigenom samlas de bestämmelser som avser utfärdande av viseringar i en och samma förordning. Dessutom harmoniseras de arbetsmetoder som medlemsstaterna ska följa när de handlägger viseringsansökningar. Genom viseringskodexen införs även rätten att överklaga ett avslag på en ansökan om visering.
