Gemensamt europeiskt asylsystem
Redan vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 enades medlemsstaterna i EU om målet att harmonisera den europeiska migrations- och asylpolitiken. Genom Haagprogrammet från 2004 beslutade medlemsländerna att utveckla ett gemensamt asylsystem . I Stockholmsprogrammet som antogs i december 2009 anges att ett gemensamt asylförfarande ska upprättas senast 2012.
De viktigaste rättsakterna, som i en första etapp lagts som grund för ett framtida gemensamt asylsystem, är:
- Asylprocedurdirektivet (2005/85/EG)
- Skyddsgrundsdirektivet (2004/83/EG)
- Dublinförordningen (2003/343/EG)
- Mottagandedirektivet (2003/9/EG)
- Eurodacförordningen (2000/2725/EG)
Rättsakterna antogs under åren fram till 2005 och har därefter genomförts i medlemsstaterna. Som ett led i den fortsatta harmoniseringen har kommissionen presenterat förslag till ändringar i de nuvarande rättsakterna. I december 2008 presenterades förslag till förändringar i mottagandedirektivet, Eurodacförordningen och Dublinförordningen. I oktober 2009 presenterades förslag till ändringar i asylprocedurdirektivet och skyddsgrundsdirektivet. Förhandlingar för samtliga rättsakter pågår i rådet.
Målen för det fortsatta arbetet är dels att uppnå en högre gemensam skyddsnivå och ett mer likvärdigt skydd i hela EU, dels att säkerställa ökad solidaritet mellan EU:s medlemsländer.
Sverige eftersträvar ett fördjupat samarbete inom asylområdet på EU-nivå. Ett gemensamt asylsystem kan bidra till att minska dramatiska fluktuationer i asylinströmningen till enskilda medlemsstater över tid.
Det är viktigt att tonvikten läggs på den faktiska tillgången till möjligheten att söka asyl. Åtgärder för att bekämpa olaglig invandring och människosmuggling ska genomföras på ett sådant sätt att de inte urholkar möjligheten att söka asyl och respekten för grundläggande mänskliga rättigheter i asylproceduren.
Dublinförordningen
Dublinförordningen reglerar vilken medlemsstat i EU som ansvarar för prövningen av en asylansökan som lämnas in i någon av medlemsstaterna.
Dublinförordningen garanterar att varje person som söker asyl i EU får sitt skyddsbehov gentemot hemlandet prövat i en av medlemsstaterna. Reglerna bygger på första asyllandsprincipen. Den innebär att en person som flyr från förföljelse i sitt hemland ska söka skydd i det första säkra land där möjlighet ges.
Ett antal kriterier styr i vilket land en asylansökan ska prövas. En medlemsstat kan vara ansvarig för att pröva asylansökan till exempel om den asylsökande har familjemedlemmar där, har fått visum dit, har rest in illegalt via den staten eller lämnat in sin första asylansökan där.
Reglerna förhindrar att en person söker asyl i flera stater, eftersom asylansökan ska behandlas i en stat som ansvarar för prövningen i sak. Om en person söker asyl i fler EU-länder, skickas den asylsökande normalt tillbaka till den ansvariga staten utan att en prövning av asylskälen görs i de andra staterna. Reglerna innebär ett formaliserat förfarande mellan medlemsstaterna. En stat begär av en annan att denna ska ta tillbaka en asylsökande och det finns formella tidsfrister för svarstiden.
Medlemsstaterna har alla tillträtt 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning, och är bundna av internationella och europeiska regler om mänskliga rättigheter. EU:s medlemsstater är alla rättsstater och välfärdsstater. I princip har staterna samma förutsättningar att tillgodose asylsökandes rättigheter, såväl vad gäller asylprövning som att tillgodose sociala och medicinska behov.
Eurodac
För att möjliggöra en effektiv tillämpning av Dublinförodningen tas, i enlighet med den så kallade Eurodacförordningen, fingeravtryck på alla personer över 14 år som söker asyl. Eurodac erbjuder ett elektroniskt system för att kontrollera om en person sökt asyl i andra medlemsstater.
Europeiskt stödkontor för asylfrågor (EASO)
Den 18 juni 2010 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (439/2010/EU) om inrättandet av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (EASO) ikraft. Stödkontoret är formellt operativt sedan den 19 juni 2011.
EASO syftar till att stärka det praktiska samarbetet för att bidra till genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet samt att arbeta med kapacitetsuppbyggnad.
En av EASO:s huvuduppgifter är att stödja medlemsstater som är utsatta för ett särskilt starkt tryck och situationen i Grekland har därför varit en av de viktigaste frågorna för stödkontoret hittills.
