Nåd i brottmål

Regeringen får enligt regeringsformen, en av grundlagarna, genom nåd befria någon från en brottspåföljd eller mildra påföljden. Nåd är till för undantagssituationer. Det är regeringens sak att avgöra i varje enskilt fall om nåd ska beviljas eller inte. Det finns alltså ingen rätt till nåd.

Vad kan nåd avse?

Ett beslut om nåd kan innebära att den dömde befrias från en påföljd eller att påföljden mildras, till exempel att ett fängelsestraff sätts ned eller ändras till skyddstillsyn, villkorlig dom eller böter. I vissa fall medges den dömde uppskov med eller avbrott i verkställigheten av påföljden under viss tid. Frågor om uppskov hanteras dock i första hand av Kriminalvården.

Nåd kan även avse befrielse från eller mildring av annan rättsverkan av brott, exempelvis domstols beslut om utvisning på grund av brott. Från den 1 september 2013 gäller dock ett nytt förfarande för prövning av frågor om uppehållstillstånd för den som har utvisats på grund av brott och för upphävande av ett sådant utvisningsbeslut. Det nya förfarandet innebär att frågor om uppehållstillstånd prövas enbart i den ordinarie migrationsprocessen - det vill säga i första hand av Migrationsverket - och att regeringen inte längre kan pröva dessa frågor. Det begränsar inte regeringens rätt att besluta om nåd beträffande beslut om utvisning på grund av brott. Nåd är dock till för rena undantagssituationer. En utlänning som har utvisats på grund av brott och som vill ansöka om uppehållstillstånd bör alltså vända sig till Migrationsverket.

Kontaktinformation på Migrationsverkets webbplats

Nåd kan endast avse en brottmålsdom som vunnit laga kraft. Även utländska domar kan omfattas av nåd, om verkställigheten av påföljden har flyttats över till Sverige.

Regeringen kan aldrig ompröva skuldfrågan i brottmålet.

Skadestånd och rättegångskostnader som den dömde ska betala kan inte bli föremål för nåd. Detsamma gäller straffprocessuella tvångsmedel som till exempel häktning och reseförbud. Frågor om straffverkställighet, till exempel om anstaltsplacering, om verkställighet kan ske genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (så kallad fotboja) eller om den dömde kan komma i fråga för någon utslussningsåtgärd (frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus eller utökad frigång), kan inte heller bli föremål för nåd.

Det är Kriminalvården som ansvarar för frågor om straffverkställighet. Den som vill veta om ett fängelsestraff kan avtjänas med fotboja bör alltså vända sig till Kriminalvården.

Läs mer om straffverkställighet på Kriminalvårdens webbplats

Hur fattas beslut om nåd?

Ett nådebeslut förutsätter normalt att det finns en nådeansökan, men regeringen kan självmant fatta beslut om nåd. Detta sker dock ytterst sällan.

I de allra flesta fall är det den dömde själv som söker nåd. Vem som helst kan dock söka nåd för en dömd person. Sökanden kan företrädas av ett ombud, vanligen en advokat eller en biträdande jurist på en advokatbyrå. Ingenting hindrar att någon annan uppträder som ombud. Utgångspunkten är att den som anlitar ett ombud själv får stå för eventuella kostnader för detta.

Nåd kan sökas fram till dess att påföljden är helt verkställd. Därefter leder en nådeansökan inte till någon åtgärd från regeringens sida. Har en ansökan om nåd avslagits och ansökan görs på nytt krävs att det presenteras nya eller starkare skäl för att regeringens beslut ska bli något annat än ett nytt avslag.

De handlingar som ges in i ett nådeärende blir allmänna handlingar. Det innebär att uppgifterna i nådeärendet som regel blir offentliga. Uppgifter om den enskilde är hemliga enligt offentlighets- och sekretesslagen endast om det finns någon särskild anledning.
Handläggningen är i huvudsak skriftlig. Det är upp till den sökande att ge in de handlingar som han eller hon vill ska ligga till grund för regeringens beslut. De handlingar som åberopas bör ges in tillsammans med nådeansökan. I vissa fall ges sökanden möjlighet att inom rimlig tid komplettera ansökan. Justitiedepartementet kan vid behov begära in yttranden, till exempel från Kriminalvården.

När ett nådeärende är färdigt för avgörande föredras det för inrikesministern, som i sin tur föredrar ärendet inför regeringen. Det är regeringen som fattar beslut i ärendet.

Regeringens beslut i nådeärenden fattas vid regeringssammanträden som äger rum en gång i veckan. Sammanträdena är inte offentliga. Ett skriftligt beslut skickas till den dömde. Om någon annan har ansökt, får den personen en kopia av beslutet. Oavsett om en nådeansökan avslås eller beviljas anges aldrig någon motivering till beslutet.

Handläggningstiden för ett nådeärende varierar, men brukar vara flera månader.

Hur görs en nådeansökan?

En nådeansökan ges in till Justitiedepartementet. Ansökan bör vara skriftlig och innehålla

den dömdes namn, personnummer, adress och telefonnummer,
vilken dom som avses; domstolens namn, datum för domen och målnummer,
vilket beslut man vill att regeringen ska fatta, samt
vilka skäl som åberopas till stöd för att nåd ska beviljas.

Om ansökan är skriven på ett främmande språk bör den sökande själv försöka få den översatt till svenska. Nådeansökan bör skrivas under av sökanden personligen eller av ombudet. Om ett ombud anlitas ska en fullmakt i original ges in samtidigt med ansökan.

Kan man få uppskov med att avtjäna ett fängelsestraff?

Från den 1 september 2013 gäller nya regler som innebär att en nådeansökan aldrig medför automatiskt uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff. Det är Kriminalvården som ansvarar för verkställigheten av fängelsestraff. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra omständigheter får Kriminalvården, på ansökan av den dömde, bevilja uppskov med verkställigheten av straffet under högst sex månader från den dag då domen blev verkställbar. Om det finns synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare högst sex månader. Om den dömde inte inställer sig för att avtjäna straffet på angiven tid kan Kriminalvården begära hjälp av polismyndigheten med att få den dömde att inställa sig. Den som har frågor om straffverkställigheten bör i första hand vända sig till Kriminalvården (placeringsgruppen).

Läs mer om straffverkställighet på Kriminalvårdens webbplats

Vad kan ha betydelse i nådeärenden?

Nåd är till för rena undantagssituationer. Det kan till exempel inför eller under pågående verkställighet av ett straff visa sig att konsekvenserna i det enskilda fallet blir sådana att det framstår som orimligt att verkställa straffet. Det är dock inte möjligt att tala om någon praxis i den meningen att nåd ska beviljas när vissa omständigheter finns. Nåd är ingenting som man har rätt till. Regeringen bestämmer efter en fri bedömning i varje enskilt fall om nåd ska beviljas eller inte. Det är inte fråga om en omprövning av domen i brottmålet utan i stället en extraordinär prövning, där hänsyn tas till framför allt vissa förhållanden som har inträffat efter domen och som inte rimligtvis har kunnat påverka domstolens avgörande. Vanligen är det fråga om omständigheter som rör den dömdes personliga förhållanden och som inte var kända för domstolen vid tiden för domen.

Regeringen kan alltså aldrig ompröva skuldfrågan i brottmålet.

Exempel på skäl som inte brukar leda till nåd är

att den dömde uppger sig vara oskyldigt eller felaktigt dömd,
att straffmätningspraxis har ändrats,
att den dömde avvaktar beslut om resning,
att den dömde avvaktar Europadomstolens beslut vid klagomål dit,
att brottet var en engångsföreteelse,
att den dömde upplever allmän otrivsel i anstalt, eller
att fängelsestraffet inte fyller någon funktion då den dömde är skötsam i övrigt.

Inte heller nedstämdhet inför en fängelsevistelse eller oro för ekonomi och arbetssituation är i sig tillräckliga skäl för att nåd ska beviljas. Ett fängelsestraff kan sällan avtjänas utan sociala och ekonomiska konsekvenser för den dömde och hans eller hennes familj